Allvarligt. Hur långt ska man behöva gå för att vattennivån ska bli simduglig?  Jag och Vilmer åkte till hundstranden, och efter att vi armbågat oss fram i en tät massa bestående av barnfamiljer och lyckats erövra en ledig sandplätt att slänga våra saker på styrdes stegen mot vattnet. Jag tog sikte på Finland och vadade rakt ut, med en vision om att så småningom tappa kontakten med havsbotten. Att döma av Vilmers min hade han något liknande i åtanke för egen räkning. Efter ca 50 m kände jag mig tvingad att snegla bakåt på min kameraväska som låg i myllret på stranden, men bestämde mig för att ge det hela några meter till. Efter ytterligare 20 m kände jag att något slags beslut måste fattas. Vilmer var vid det laget täckt upp till armbågarna och jag bestämde mig för att ge det hela ytterligare några meter så att i alla fall hunden skulle få ta sina efterlängtade simtag. Ca 100 meter in gav vi upp, fortfarande löjligt torra. Sjukt.

Foto: Lisa Thomasdotter Carlstedt

Att Vilmers stora kärlek heter Gunda har väl de flesta förstått vid det här laget. Om den lilla goldenpojkens hetaste önskan bestämde sig för att besannas skulle vi inom…tja, säg 63 dygn? ha en sisådär tio stycken av ovan sedda monster mitt ibland oss. 

Oroa er inte, han är kastrerad.

Tillsammans med de röda och de skäggiga bestämmer vi oss för att trotsa björnryktet och bege oss ut till Säter för en eftermiddagstur. Vi parkerar och börjar vandra, men hinner knappt ca 300 m förrän vi hör ett avgrundsvrål snett bakom oss, vid skogsbrynet. Förskräckta snor vi runt och ser Gunda, bubblande av nyfikenhet, sätta fart mot faran som förvisso inte är en björn men väl ett ursinnigt exemplar av mänsklig art. Och så hon gormar sen, kärringen alltså. Exakt hur harangen lyder kan vi inte urskilja och ingen av oss besitter tillräckligt stor dos intresse att gå och ta reda på det heller, men vi vågar anta att det inte är en inbjudan till hennes bästa svampställe i alla fall och vi nöjer oss med det. Därefter fortsätter vår vandring mot Starrloken och tanten med de hyttande nävarna är snart fallen i glömska. Må hon finna ro.

(Tyvärr saknas Gunda på bilderna.)

Nu när Vilmers trampdynor ska hållas torra och (relativt) rena gäller det som sagt att söka sig till andra hak än stränder och bryggor. Sagt och gjort, igår slängdes hund och kamera in i bilen och jag styrde mot Norra berget där lillebror jobbar som guide och djurskötare i sommar.
Djurhagarna är försedda med hänglås, såklart, och det är genom gärdsgårdsstängerna man får beskåda kreatur och annat som finns. Jag korrumperade dock in mig via Lillebror som har nycklar i sin ägo, och Vilmer fick sig en hårdträning i vad som kallas STADGA. Med ögonglober som hotade att trilla ur huvudet låg han snällt kvar där jag parkerat honom och tittade fascinerat på mitt gullande med lammungar och griskultingar. Och nog sträckte jag lite extra på mig när jag hörde mammor säga till sina barn att

“titta där, har du sett vilken duktig hund!”

Jag kan inte annat än hålla med. Duktig Vilmer.

En väl förvaltad paus till ända! Så vad har vi pysslat med de senaste veckorna? Våra två teman har varit VILTSPÅR och STRÄNDER.

Det första har gett oss två fina diplom som båda skvallrar om förstapris i öppenklass (hurra!) och det andra svamp mellan Vilmers trampdynor (usch).

Första provet skedde under ösregn som inte var av denna värld. Det började dagen innan och på väg till provet gick mina vindrutetorkare på högsta tempo och smattret mot bilplåten överröstade t.o.m mobiltelefonen som låg på sätet bredvid, inställd på högst ringvolym. Två missade samtal och några åskknallar senare var vi framme.
Trots regn, åska och mina påföljande tvivel skötte sig Vilmer fantastiskt!

Protokoll
Start och sträcka 1: Tar snabbt an spåret. Klarar utan tvekan
Vinkel 1: Klarar med ringning
Sträcka 2: Klarar utan tvekan.
Vinkel 2 med bloduppehåll: Klarar utan tvekan
Sträcka 3: Klarar utan tvekan
Vinkel 3 med bloduppehåll & återgång: Klarar utan tvekan
Sträcka 4 med bloduppehåll: Klarar utan tvekan
Vinkel 4: Klarar med ringning
Sträcka 5: Klarar utan tvekan
Spårslut: Klarar utan tvekan

Tid: 16 min
Spårningsförmåga (0-6): 5 p
Arbetstempo (0-6):  6 p
Självständighet: “Ej behövt ingripande eller hjälp”
Skottprövning: Godkänd

Nästa prov genomfördes under mer humana förhållanden, vindstilla och halvklart väder.

Protokoll:
Start och sträcka: Tar snabbt an spåret. Klarar utan tvekan
Vinkel 1: Klarar utan tvekan
Sträcka 2: Klarar utan tvekan
Vinkel 2 med bloduppehåll & återgång: Klarar med ringning
Sträcka 3: Klarar utan tvekan
Vinkel 3 med bloduppehåll: Klarar utan tvekan.
Sträcka 4 med bloduppehåll: Klarar utan tvekan
Vinkel 4: Klarar med ringning
Sträcka 5: Klarar utan tvekan
Spårslut: Klarar utan tvekan

Tid: 17 min
Spårningsförmåga (0-6): 5 p
Arbetstempo (0-6):  6 p
Självständighet: “Ej behövt ingripande eller hjälp”
Skottprövning: Godkänd 

Nu kliver vi ut ur skogen, upp ur vattnet och träder in på lydnadsplanen en period. Dels för att hålla trampdynorna torra medan vi kämpar mot fula jästsvampar, och dels för att ge ekipaget med startnummer 7 på Ångetävlingarna om två veckor en chans att få bra poäng…

och Sundsvalls gator är trygga må ni tro, nu när Krutrutarna är nere i huvudstaden och visar upp ångvälten, dreggelmonstret, duracellen, Vilmerbästisen Gunda i utställningsringen. 
Lite spända men fulla av förhoppning, förväntan och framförallt saknad önskar vi dem ett stort LYCKA TILL! och hoppas på att få hem dem snabbt snabbt snabbt igen. 

Heja Gunda!

Kl 06.50 på midsommars morgon parkerade jag bilen hemma efter 11 timmar non-stop bakom ratten och en uppsyn som gör sig bäst i mörka gränder (Varberg ligger fan inte bakom knuten om någon trodde det).
Mina underbara vänner, både två - och fyrbenta, förtjänar ett erkännande och ett stort TACK! för att de trotsade min hemska morgon och gjorde årets midsommar till en av de finaste jag haft. Jag fick sova hela dagen eftersom de fina vännerna tog på sig hela biten av fixande och egentligen bara lämnade mig uppgiften att dyka upp på utsatt tid, utvilad, nyduschad och med känslan av att vara människa igen.
Av listan över möjliga olyckor för min vita klänning var det endast hunddrägel som kunde bockas av vid kvällens slut. Mastiffer visar ingen hänsyn. Märkning från grillkol, grillfett, mat och dryck uteblev dock (till min stora förvåning).
Jag har nog rätt bra bordsskick, trots allt.

Detta är en diskho. En äcklig - nej, vidrig - diskho. En sån som får den uppätna middagen att vilja boka returbiljett på stört. Vad värre är, detta är MIN diskho! 

När jag misstroget stirrar ner i den frågar jag mig: NÄR blev mitt liv såhär äckligt?  Svaret sitter vid mina fötter. Det viftar ivrigt på svansen och blickar förväntansfullt upp mot mig. En blick som är fylld av blodtörst och gränslös iver möts av en som är lika fylld av det motsatta. Den första tillhör Svaret och den andra mig. Jag tillbakavisar kväljningarna och försöker tänka på (vad som helst!) annat än det faktum att jag står med blod - som tillhör någon annan än mig själv - upp till armbågarna och förväntas att noggrant och med bibehållet medvetande fylla petflaskorna jag radat upp på diskbänken med detta. 

Plötsligt känns drömmen om ett viltspårschampionat mycket, mycket långt borta.