En tvättstuga i strejk

Jag har inga rena kläder. Garderoben gapar tom och pekar med ett förebrående finger på tvättkorgen som i sin tur pekar anklagande på Vilmer. Hittills har jag bara suckat och med förvånansvärd framgång förträngt att jag reser bort på söndag och i dagsläget endast har udda strumppar att lägga i resväskan. Det löser sig, har jag tänkt. Eller hur. Ikväll har jag för TREDJE gången idag mottagit ett fuck-you-finger från tvättstugans boknings/öppningssystem, och jag lovar att jag inte suckar längre.
Jag svär. Högt. Och varierat.

Så korsas våra vägar

Onsdag. En lång och händelserik dag. En ny kurs. En oväntad vändning. En bekantskap som lämnat cybervärlden och trätt in i den verkliga. Välkommen!

Döm av min förvåning när jag under presentationsrundan på den nya kursen upptäckte att figuren som satt två stolar bort längs fikabordet var självaste etthundliv-Ingela(!) som jag stiftat bekantskap med genom bloggandet men inte hunnit träffa än. Vi är visst kurskamrater nu. Coolt! Efter en längre tid av regelbundet läsande och kommenterande av varandras vardag och tankar genom bloggandet så har nu personen bakom tangenterna äntligen fått ett ansikte.

Efter denna högst otippade men också väldigt glädjande upptäckt kändes givetvis en hundpromenad tillsammans i det närmaste obligatoriskt, så efter kursträffen åkte vi till Sidsjön med hundarna och gick varvet runt medan de gula rasfränderna yrde omkring oss som galningar.

Tack Ingela och lejon-Zeb för en fin kvällspromenad i fint sällskap, både jag och Vilmer hoppas att vi får uppleva fler sådana snart!

Måbrakänslor

Okej, jag antar utmaningen från Soof.

Här är hela listan:

Solen. Hallon. Nyklippta gräsmattor. Fotografera. Dagar utan underställ. Hunden. Ja, hundar överlag. Klippor. Köra bil. Sommar i Ungern. Böcker som fängslar. KAFFE. Bloggar. Vunnet parti i alfapet. Skratta. Sommarfärger. Avgiftsfria parkeringar. Bra idéer. Vänner som jag älskar. Skriva. Läsa. Balkonger med solsida. Hundträning. Chokladte. GOD HÄLSA. Rutigt. Randigt. Äta Sushi med pinnar. Solglasögon. Tidiga morgnar. Havet. Uteserveringar. Snabbkaffe hos Karro. Hästar. Bara fötter i grönt gräs. Familjen. Soltorka på ett klippblock i juli. Min stora röda almanacka. Leende människor. Solnedgång.

Vååår!

 

 

Efter en lång väntan kommer jag på torsdag att ha en sprillans ny Jeppegrind i bilen! Jag trodde i min enfald att utmaningen bestod i att köpa grinden, men väl hemma insåg jag att fanskapet måste monteras också. Med tanke på att jag fick googla “kaross” för att ö.h.t begripa vad instruktionshäftet syftar på i varenda mening känner jag mig lite tveksam till att gå loss med borrmaskinen i högsta hugg. Även om tanken är intressant (?) så inser jag mina begränsningar. Nej, det är lika bra att få det gjort av yrkesmän annars kan det sluta olyckligt.

Jag skjutsade Lisa till flygplatsen imorse men tillbringade först - nästan rutinmässigt - en stund med att leta bilnycklarna (varför är det så svårt att hålla reda på dem?). Hittade dem på hyllan i badrummet (vad gjorde de där?). Nåja. Det bar i alla fall av mot flyget med Lisa och sedan hem tillsammans med saknaden efter henne. Sedan följde kaffe, träning på brukshundsklubben, promenad runt Sidsjön, lite fotograferande, matlagning. Framåt kvällen tog jag med mig mamma ut till hundstranden för att insupa lite luft, kvällssol och synen av Vilmer som med omisskännlig glädje springer så snabbt benen bär. Som balsam för själen. Varsågod och se själva.

Stilstudie: retrievermordet

Nuuuu duuuu!!! GAAAAHHH!!!

MOHAAA!!

Jag tappar honom! Jag tappar honom! *flämt* RUT! Kom och hjälp till! *flås*

 

Puh! Håll honom nere..! Måste…*flämt*…vila!

Bra jobbat Rut, jag tar över härifrån. Baby, I´m back! Did you miss me???

HAHAA!! BE OM NÅÅÅÅD!!!!

Rut: Pssst! Dödsstöten Gunda, ge honom dödstöten!!

Lattematte goes civil

Nej, jag skonade mig själv från en ovan sedd syn idag.

För idag, kära vänner, är det MIN dag!

Det betyder: Inget hundhår i kaffet från termosen. Ingen lera på kläderna (varken färsk eller intorkad). Inget knaster från sand mellan tänderna. Inget slemmigt drägel som liksom spänns ut i utrymmet mellan fingrarna när man rör på dem. Inte heller några konversationer där ordet “hund” omnämns - mer än av misstag.

Förmiddagssolen hittade mig och Vilmer ute på gräsmattan med bästa vännen som hamnat lite i skymundan i senaste halvårets hundhysteri. Tillsammans placerade vi Vilmer under kniven (nej, det var ingen hämndaktion, läs vidare) och gav hans vintertrötta päls en välbehövlig omgång. Han är fin nu må ni tro, det som finns kvar av honom vill säga. Resten tog småfåglarna tacksamt emot. Så, då var det dags att själv transformeras till människa. Hundträningskläderna förvisades till ett mörkt hörn och klänningen åkte på, likaså mina VITA skor (go to hell vandringskängor). Lite smink också, och solglajor. 

Med nytrimmad och alldeles respektabel hund i ena handen och bästa vännen i den andra begav jag mig till fots ner till stan. Hämtsushin togs med till ån där den avnjöts på en filt i gräset under lummiga träd. Vi bara njöt; av solen, maten, omgivningen, varandra. En kort sväng till bokaffären hann jag med innan de stängde, köpte Bitterfittan och Flickan som lekte med elden.
Denna kväll tillbringas följaktligen INTE med jakten på barr och skogskadaver som gör livet obehagligt där det fastnat i kalufsen. Nej. Denna kväll tillbringas uppkrupen i sängen under min mysigaste filt, med en kopp rykande hett te, en keso- och avokadomacka, en ren och fräsch hund vid fötterna och en nyinhandlad bok framför näsan. Jag har t.o.m tänt ett ljus. För mig själv.

Starring: Rut Carlstedt as herself

När jag för över bilder från kameran till datorn om kvällarna slås jag allt som oftast av att Rut sällan fastnar i blickfånget. Det är alltid Vilmer och Gunda som spelar huvudrollerna i mina dokumentationer, Rut figurerar som birollsinnehavare eller t.o.m något så ovärdigt som statist vissa gånger. Det dåliga samvetet sveper in, kylig som en polarbris, och går ända in till märgen på mig. Jag sveper filten tätare omkring mig och vickar frenetiskt på tårna för att skynda på blodcirkulationen, men inget hjälper. Något måste göras!

(I denna försvarsparantes vill jag säga att orsaken till Ruts frånvaro på många bilder är att hon helt enkelt inte bjuder på samma galna upptåg som de andra två gör. Det har alltså inget med hennes och min relation att göra)

Så…nu Rutan, nu är det DIN tur!

Mina damer och herrar, låt mig presentera Rut i hennes för dagen alldeles färska extranummer *tam tam*:  SLAAALOOOM!!!

 

*applåderar vilt*

Bänkås

 
Med kaffetermosen på plats i ryggsäcken begav Lisa och jag oss ut mot Bänkås, men stannade först till vid djurkliniken för att titta till Karro och Alf som väntade på att den sistnämnde skulle undersökas efter en-inte-så-värst-rolig natt. Det utvecklade sig till en mer tidsödande undersökning än väntat så vi lånade hemnyckeln av Karro och plockade därefter upp Cino som fick följa med oss ut i skogen medan lillebrorsan i lugn och ro togs om hand av matte och veterinärerna. Bilder från dagen ses ovan.

Viltspårskurs!

 

Idag har vi börjat det efterlängtade viltspåret och det är SÅ KUL!!! Vilmer visar en helt ny, mer allvarligt lagd sida när han följer sitt spår. Han jobbar helt klockrent och låter sig inte störas av någonting! Igår var han duktig på lydnadsplanen med Lisa och idag fantastisk i spårselen, så det är en mycket nöjd och glad matte på tangentbordet ikväll.
Nöjd och glad, men sneglande mot mobilen som ligger helt tyst. Lite FÖR tyst. Jag hade räknat med att ta emot ett hysteriskt samtal från en ännu mer hysterisk - rent av skräckslagen - moder vid det här laget. I korthet var planen att gömma älgskånken jag fick med mig hem från träningen i det nedersta frysfacket hos föräldrarna och hoppas att min ömma äckelkänsliga vegetarianmamma med grava pedanteriska probelm INTE skulle få för sig att titta där på några veckor. Jag hade tur; lägenheten stod tom när jag smög in med Hälges blodiga ben i ena handen. Dessvärre fick det inte plats i fryslådan *damn!* och efter ett kort övervägande smög jag vidare ut på balkongen och hängde upp skånken på insidan av balkongräcket istället. Det ska enligt säkra källor gå lika bra att förvara det på ett skuggigt och luftigt ställe som i frysen. Så där dinglar det nu i vinden; blodigt, hårigt och med benpipan glänsande. Med fri sikt inifrån lägenheten. Hrm.

Jag mötte Lassie

Japp, Rebecka Bovalius reste med SJ igår, i samma vagn som jag. Den första Rebecka alltså, URMODERN (inte Nina Gunke som axlade rollen senare). Hon satt en stol framför mig och såg ut som människor gör i allmänhet och 50-åriga kvinnor i synnerhet. Jag noterade även att hon använder läppsyl.

Vet någon hur länge åksjukesymptomen sitter i förresten? Jag klev av tåget kl 21.50 igår och är - snart ett dygn senare - fortfarande illamående. Uäh. Hoppas på bättring snart.